ART’S BORING BUT WE’RE ENJOYING OURSELVES. Trond Hugo Haugen: “And After You're Dead, You Won't Even Know It.” Galleri Rostrum, Västerg. 21, Malmö. Through February 3. Trond Hugo Haugen: “Book D,” “Lack of Soul,” “Det kjedelige kunstverket.” Artist’s books, all released by noCUBE 2002-05. _____The go-carts come in for a landing; parachutes are deployed, and their descent seems controlled, calm. But maybe they’re roaring ahead through the air, driven by propellers mounted astern the strange aircraft. Beside the craft a text reads “Jamie says dream,” or “Jamie wears diamond stud earrings.” Maybe it’s Jamie and his brother sitting in the floating craft, what do I know? _____But hey – go-carts and parachutes? Should we believe in everything we see? The point with art – especially with pictures in the usual sense, pictures with blobs and lines on paper or some other support – is exactly that you make a giant leap in that moment when you can question the reality in the things you see. The picture is its own reality, and it allows us to ask “why” instead of “how.” It’s usually called interpretation. _____But interpretation can be art’s worst enemy. The point of, for example, Trond Hugo Haugen’s drawings at Rostrum isn’t a sort of clear message that should be read from these pictures, but rather their resistance to our will to understand. Associations come about through the meetings of apparent incompatibles, then rest secure in the assurance that we, through our will to understand, are at least sometimes ready to follow that which breaks with our experience and logic. Sometimes go-carts do fall silently from the sky, as naturally as it ocasionally rains frogs. _____Rostrum begins the art season strongly, with an exhibition of one of the many Norwegian artists who have in recent years made their way down to Malmö (lots more have gone farther, to Berlin). We should celebrate; like most immigrants, they bring with them something that stirs up our dull little Swedish casserole. Trond Hugo Haugen works with large, self-assured moves, not that careful Malmö style that’s sometimes a simple parody of contemporary art. He covers a whole wall with black and white canvases; large birdlike – and entirely unbirdlike – forms snugly trace corners and doorways. There’s a bunch of writing, too, like the exhibition title in gothic handwriting: “And After You’re Dead, You Won’t Even Know It.” _____That he painted on canvases and not directly onto the wall adds subtle content. He sticks close to drawing in his emphasis on the graphic effects of black figures and texts on white ground, but it’s also clear that he’s been influenced by Bjarne Melgaard’s violent and text-heavy paintings. And why not? Melgaard is, I believe, not just the most interesting painter in Norway, but in all of the Nordic countries. But Trond Hugo Haugen has his own distinct tone – more unobtrusive, quieter, absurd and poetic. _____The floating go-carts are a bit of this quiet absurdism, as is a corner covered in little black flags. Farthest in hang six large framed pictures with the collective title “Apparatus 1-6.” They render, in black silhouette, exercise equipment: the sort of stuff that health nuts groan up against at the gym. But there are other bits of machinery, too. Though all of the equipment appears similar, some are from an entirely different sphere: nursing home walkers, lifts, those sorts of things. The same chromed aesthetic applies to both environments and they’re technically similar, but have entirely opposite uses. The moving body that hopes to lengthen and grow its vitality, and the – often – useless and frail body on its way toward the loss of its elementary functions. Death waits around every corner in the installation. Haugen’s melancholy humor builds bridges between entirely separate spheres. This is one of the best exhibitions I’ve seen in ages in Malmö’s galleries, and a clarity is conveyed both through individual works and their relationship with the space. _____Haugen’s three artists’ books sit piled in a room. They are completely brilliant: in many ways traditional, simply picture books that expand on the language that reigns in the exhibition room. One of them is called “Det kjedelige kunstverket” (“The Boring Work of Art”); it’s about an artwork that’s having a dull time of it and leaves, dragging the earth behind. The tone and humanity of this abstraction reminds me of Nedko Solakovs text-rich stories, and the absurd spin of the tale has affinities with odd-book artist Edward Gorey. “Why was the artwork so bored? Was it alone, maybe forgotten? Is all art bored?” It’s possible. But while art has a dull time on the walls and on the pages of books, we visitors to Rostrum are fortunate in a better result. Recommended, absolutely. PONTUS KYANDER Critic, former editor for Swedish Television’s art program “Format.” Version 1: Norsk gocart ett lyft – Sydsvenskan – January 25, 2006 Version 2: Medan konsten har det tråkigt roar vi oss – March 25, 2006 Translated by Alison Gerber --- MEDAN KONSTEN HAR DET TRÅKIGT ROAR VI OSS. Trond Hugo Haugen: "And After You're Dead, You Won't Even Know It." Galleri Rostrum, Västerg. 21, Malmö. T o m 3.2. Trond Hugo Haugen: ”Book D”, ”Lack of Soul”, "Det kjedelige kunstverket”. Artist’s books, samtliga utgivna av noCUBE 2002-2005. _____Gocartarna går in för landning, fallskärmarna är utlösta och de verkar falla kontrollerat och lugnt. Fast kanske de snarare brusar fram genom luften, drivna av propellrarna som är monterade i aktern på de egenartade luftfarkosterna. ”Jamie says dream” står det textat bredvid, eller ”Jamie wears diamond stud earrings” och liknande. Kanske är det Jamie och hans bror som sitter i de svävande fordonen, vad vet jag? _____Men hörrdu, gocartar, och fallskärmar? Ska man verkligen tro på allt man ser? Poängen med bildkonst, i all synnerhet med bilder i den där gamla vanliga meningen med streck och plumpar på papper eller något annat underlag, är just att man har tagit ett stort kliv förbi det där momentet där man kan ifrågasätta realiteten i det man ser. Bilden är sin egen verklighet, den får oss att istället för ”hur” fråga oss ”varför”. Det där brukar kallas tolkning. _____Och samtidigt är ibland just tolkningen konstens värsta fiende. Poängen med till exempel Trond Hugo Haugens teckningar på Rostrum är inte i första hand att de bär fram ett tydligt budskap som ska läsas ut ur bilderna, utan att de gör motstånd just mot vår vilja att förstå. Kopplingen sker istället genom en association mellan till synes oförenligheter, och vilar tryggt i förvissningen att vi i vår vilja att förstå i bästa fall också är beredda att följa det som bryter mot vår erfarenhet och logik. Ibland kommer alltså gocartar stillsamt fallande från skyn, lika självklart som att det emellanåt regnar grodor. _____Rostrum börjar konståret starkt, med en utställning av en av dessa många norska konstnärer som de senaste åren sökt sig ner till Malmö (rätt många andra har åkt vidare till Berlin). Det är bara att vara glad, som de flesta invandrare har de med sig något som rör om i den annars lite trista svenska grytan. Trond Hugo Haugen arbetar med stora och självsäkra grepp, inte den där försiktiga Malmöstilen som emellanåt är en parodi på samtidskonst. Han täcker en hel vägg med svartvita dukar, där stora pingvinlika, fågellika och inte alls lika former slimmat följer hörn och dörröppningar. Det står en massa saker textat också, som utställningstiteln i gotisk stil: ”And After You're Dead, You Won’t Even Know It ”. _____Att han målat på dukar och inte direkt på väggen gör att det får ett knappt märkbart djup. Han håller sig nära teckningen i sin betoning av de grafiska effekterna av svarta figurer och text på vit grund, men det är också tydligt att han tagit intryck av Bjarne Melgaards våldsamma och texttyngda måleri. Och varför inte? Melgaard är som jag ser det inte bara Norges utan Nordens intressantaste målare idag. Men Trond Hugo Haugen har ett distinkt eget tonfall, mer lågmält, absurt och poetiskt. _____De svävande gocartarna hör till denna stilla absurdism, liksom ett hörn översållat med små svarta flaggor. Längst in hänger sex stora inramade bilder med den gemensamma titeln ”Apparatus 1-6”. De återger i svart siluett träningsredskap, sådana som de hälsomedvetna stånkar vid på gym, men också helt andra redskap. Några av apparaterna är trots att de ser snarlika ut hämtade från en helt annan sfär: långvårdens rullatorer, lyftanordningar och den sortens hjälpmedel. Samma kromade estetik gäller för båda fälten, de har likartade tekniska lösningar, men för helt motsatta syften. Den rörliga kroppen som vill förlänga och öka sin vitalitet, och den – ofta – obrukliga och bräckliga kroppen på väg att förlora sina elementära funktioner. Döden lurar om hörnet lite varstans i utställningen. Haugens melankoliska humor slår bryggor mellan livssfärer, det här är en av de bästa utställningar jag sett på länge på Malmös gallerier, den bärs av en självklarhet både i uttrycket och i sättet att handskas med rummet. _____Också Haugens tre artist’s books står staplade i ett rum. De är alldeles lysande, på många sätt traditionella så gott som ordlösa bilderböcker som utvecklar det språk som härskar i utställningsrummet. En av dem heter ”Det kjedelige kunstverket” och handlar om ett konstverk som har det tråkigt och ger sig av med jordklotet på släp. Tonfallet och förmänskligandet av en abstraktion eller ett föremål påminner om Nedko Solakovs betydligt ordrikare berättande, samtidigt som den absurda skruven har en släng mot den märklige bokkonstnären Edward Gorey. ”Varför hade konstverket det tråkigt, var det ensamt, kanske glömt? Har all konst det tråkigt?” Det är möjligt. Men medan konsten har det tråkigt på väggarna och boksidorna, har vi som besöker utställningen på Rostrum desto större utbyte. Anbefalles, genast. PONTUS KYANDER Konstvetare, kritiker och f d redaktör för SVT:s konstprogram "Format". version 1: Norsk gocart ett lyft - Sydsvenskan - 25 januari 2006 version 2: Medan konsten har det tråkigt roar vi oss - 25 mars 2006