x

Trond Hugo Haugen (born 1975) creates a scenography, a game between acts for the observer to navigate. A network of symbols like ravens, crosses, wings, and black flags repeat and create their own narrative. The installations are often introverted tales that resist our desire for readability. Haugen’s work shows glimpses of information, of instructions, but lacks rationality and logic. Haugen abandons all forms of irony and places trust in the viewer’s own associations. He works with drawings, books, and installations.

Curator Jessica Segerlund (SE)

x

The starting point for Haugen’s artwork is drawing, even if the finished piece is not a drawing. The work is about the process, about the line on the surface, about black on white – about drawing as thinking.

x

Haugen’s works have a quiet, absurd, poetic tone that addresses the ways we slowly lose track of the present. Haugen speaks to our need to travel to parallel worlds, out into fantasy or into our own body.

x

ALLEGORICAL SEX

The most creative artists must be those who live under censorship. That’s because through art, they need to find words and ways to say the forbidden about things like sexuality and politics without censors noticing. Iranian filmmakers use architectonic symbolism to talk about sex. Dmitri Shostakovich’s endless tours through the Soviet bureaucracy are something we’ll hear more of this anniversary year.

I think about this when I see Trond Hugo Haugen’s work at the group exhibition Kabusa Invited. He is showing, among other things, sketches of bunkers, but the context hints at references to sex and erogenous zones. The thicker the bunker’s walls, the greater the effect, the satisfaction when it’s blown up from the inside. What appear to be dry cross-sections of equipment for war become portraits of human sexual pleasure, and the culmination is a sketch of a bunker with a tank inside. In a society filled with vulgar sexuality, one needs to speak allegorically about sex – or be lost in the noise. Under censorship, it’s necessary if you want to be heard at all. The exhibition runs through September 3 at Kabusa Konsthall outside of Ystad. The other artists in the exhibition are Helen Edgren, Anders Sletvold Moe, Fredrik Norén, Lena Johansson och Viktor Rosdahl.

Originally published in Sydsvenskan in early August 2006 by Tor Billgren. Translated by Alison Gerber

x

ALLEGORISK EROTIK

De mest kreativa konstnärerna måste vara de som lever under censur. Ty förutom sin konst, måste de uppfinna språk och sätt att yttra sig om förbjudna saker som till exempel sexualitet och politik utan att censorerna märker något. Iranska filmare använder till exempel arkitektonisk symbolik för att gestalta sex. Och Dmitrij Sjostakovitjs ändlösa turer inom Sovjetbyråkratin är något vi lär få höra mer av detta jubileumsår.

Jag kommer att tänka på det här när jag ser Trond Hugo Haugens verk på samlingsutställningen Kabusa Invited. Han visar bland annat skisser av bunkrar, men sammanhanget antyder att det egentligen handlar om erotik och erogena zoner. Ju tjockare väggar i bunkern, desto större verkan och tillfredsställelse om de sprängs inifrån. Det som ser ut att vara torra genomskärningar av krigsmateriel, blir porträtt av människans sexuella njutning, där kulmen är en skiss av en bunker med en stridsvagn på insidan. I det vulgärsexualiserade samhället uppstår ett behov att uttrycka sig allegoriskt om erotik för att inte försvinna i bruset. I det censorstyrda är det en nödvändighet för att överhuvudtaget synas. Utställningen visas på Kabusa Konsthall utanför Ystad och pågår till den 3 september. Övriga medverkande är Helen Edgren, Anders Sletvold Moe, Fredrik Norén, Lena Johansson och Viktor Rosdahl.

Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan i början av augusti 2006 av Tor Billgren.

x

ART’S BORING BUT WE’RE ENJOYING OURSELVES

_____The go-carts come in for a landing; parachutes are deployed, and their descent seems controlled, calm. But maybe they’re roaring ahead through the air, driven by propellers mounted astern the strange aircraft. Beside the craft a text reads “Jamie says dream,” or “Jamie wears diamond stud earrings.” Maybe it’s Jamie and his brother sitting in the floating craft, what do I know?
_____But hey – go-carts and parachutes? Should we believe in everything we see? The point with art – especially with pictures in the usual sense, pictures with blobs and lines on paper or some other support – is exactly that you make a giant leap in that moment when you can question the reality in the things you see. The picture is its own reality, and it allows us to ask “why” instead of “how.” It’s usually called interpretation.
_____But interpretation can be art’s worst enemy. The point of, for example, Trond Hugo Haugen’s drawings at Rostrum isn’t a sort of clear message that should be read from these pictures, but rather their resistance to our will to understand. Associations come about through the meetings of apparent incompatibles, then rest secure in the assurance that we, through our will to understand, are at least sometimes ready to follow that which breaks with our experience and logic. Sometimes go-carts do fall silently from the sky, as naturally as it ocasionally rains frogs.
_____Rostrum begins the art season strongly, with an exhibition of one of the many Norwegian artists who have in recent years made their way down to Malmö (lots more have gone farther, to Berlin). We should celebrate; like most immigrants, they bring with them something that stirs up our dull little Swedish casserole. Trond Hugo Haugen works with large, self-assured moves, not that careful Malmö style that’s sometimes a simple parody of contemporary art. He covers a whole wall with black and white canvases; large birdlike – and entirely unbirdlike – forms snugly trace corners and doorways. There’s a bunch of writing, too, like the exhibition title in gothic handwriting: “And After You’re Dead, You Won’t Even Know It.”
_____That he painted on canvases and not directly onto the wall adds subtle content. He sticks close to drawing in his emphasis on the graphic effects of black figures and texts on white ground, but it’s also clear that he’s been influenced by Bjarne Melgaard’s violent and text-heavy paintings. And why not? Melgaard is, I believe, not just the most interesting painter in Norway, but in all of the Nordic countries. But Trond Hugo Haugen has his own distinct tone – more unobtrusive, quieter, absurd and poetic.
_____The floating go-carts are a bit of this quiet absurdism, as is a corner covered in little black flags. Farthest in hang six large framed pictures with the collective title “Apparatus 1-6.” They render, in black silhouette, exercise equipment: the sort of stuff that health nuts groan up against at the gym. But there are other bits of machinery, too. Though all of the equipment appears similar, some are from an entirely different sphere: nursing home walkers, lifts, those sorts of things. The same chromed aesthetic applies to both environments and they’re technically similar, but have entirely opposite uses. The moving body that hopes to lengthen and grow its vitality, and the – often – useless and frail body on its way toward the loss of its elementary functions. Death waits around every corner in the installation. Haugen’s melancholy humor builds bridges between entirely separate spheres. This is one of the best exhibitions I’ve seen in ages in Malmö’s galleries, and a clarity is conveyed both through individual works and their relationship with the space.
_____Haugen’s three artists’ books sit piled in a room. They are completely brilliant: in many ways traditional, simply picture books that expand on the language that reigns in the exhibition room. One of them is called “Det kjedelige kunstverket” (“The Boring Work of Art”); it’s about an artwork that’s having a dull time of it and leaves, dragging the earth behind. The tone and humanity of this abstraction reminds me of Nedko Solakovs text-rich stories, and the absurd spin of the tale has affinities with odd-book artist Edward Gorey. “Why was the artwork so bored? Was it alone, maybe forgotten? Is all art bored?” It’s possible. But while art has a dull time on the walls and on the pages of books, we visitors to Rostrum are fortunate in a better result. Recommended, absolutely.

By Pontus Kyvander, critic and former editor for Swedish Television’s art program “Format.” Translated by Alison Gerber

x

MEDAN KONSTEN HAR DET TRÅKIGT ROAR VI OSS

_____Gocartarna går in för landning, fallskärmarna är utlösta och de verkar falla kontrollerat och lugnt. Fast kanske de snarare brusar fram genom luften, drivna av propellrarna som är monterade i aktern på de egenartade luftfarkosterna. ”Jamie says dream” står det textat bredvid, eller ”Jamie wears diamond stud earrings” och liknande. Kanske är det Jamie och hans bror som sitter i de svävande fordonen, vad vet jag?
_____Men hörrdu, gocartar, och fallskärmar? Ska man verkligen tro på allt man ser? Poängen med bildkonst, i all synnerhet med bilder i den där gamla vanliga meningen med streck och plumpar på papper eller något annat underlag, är just att man har tagit ett stort kliv förbi det där momentet där man kan ifrågasätta realiteten i det man ser. Bilden är sin egen verklighet, den får oss att istället för ”hur” fråga oss ”varför”. Det där brukar kallas tolkning.
_____Och samtidigt är ibland just tolkningen konstens värsta fiende. Poängen med till exempel Trond Hugo Haugens teckningar på Rostrum är inte i första hand att de bär fram ett tydligt budskap som ska läsas ut ur bilderna, utan att de gör motstånd just mot vår vilja att förstå. Kopplingen sker istället genom en association mellan till synes oförenligheter, och vilar tryggt i förvissningen att vi i vår vilja att förstå i bästa fall också är beredda att följa det som bryter mot vår erfarenhet och logik. Ibland kommer alltså gocartar stillsamt fallande från skyn, lika självklart som att det emellanåt regnar grodor.
_____Rostrum börjar konståret starkt, med en utställning av en av dessa många norska konstnärer som de senaste åren sökt sig ner till Malmö (rätt många andra har åkt vidare till Berlin). Det är bara att vara glad, som de flesta invandrare har de med sig något som rör om i den annars lite trista svenska grytan. Trond Hugo Haugen arbetar med stora och självsäkra grepp, inte den där försiktiga Malmöstilen som emellanåt är en parodi på samtidskonst. Han täcker en hel vägg med svartvita dukar, där stora pingvinlika, fågellika och inte alls lika former slimmat följer hörn och dörröppningar. Det står en massa saker textat också, som utställningstiteln i gotisk stil: ”And After You're Dead, You Won’t Even Know It ”.
_____Att han målat på dukar och inte direkt på väggen gör att det får ett knappt märkbart djup. Han håller sig nära teckningen i sin betoning av de grafiska effekterna av svarta figurer och text på vit grund, men det är också tydligt att han tagit intryck av Bjarne Melgaards våldsamma och texttyngda måleri. Och varför inte? Melgaard är som jag ser det inte bara Norges utan Nordens intressantaste målare idag. Men Trond Hugo Haugen har ett distinkt eget tonfall, mer lågmält, absurt och poetiskt.
_____De svävande gocartarna hör till denna stilla absurdism, liksom ett hörn översållat med små svarta flaggor. Längst in hänger sex stora inramade bilder med den gemensamma titeln ”Apparatus 1-6”. De återger i svart siluett träningsredskap, sådana som de hälsomedvetna stånkar vid på gym, men också helt andra redskap. Några av apparaterna är trots att de ser snarlika ut hämtade från en helt annan sfär: långvårdens rullatorer, lyftanordningar och den sortens hjälpmedel. Samma kromade estetik gäller för båda fälten, de har likartade tekniska lösningar, men för helt motsatta syften. Den rörliga kroppen som vill förlänga och öka sin vitalitet, och den – ofta – obrukliga och bräckliga kroppen på väg att förlora sina elementära funktioner. Döden lurar om hörnet lite varstans i utställningen. Haugens melankoliska humor slår bryggor mellan livssfärer, det här är en av de bästa utställningar jag sett på länge på Malmös gallerier, den bärs av en självklarhet både i uttrycket och i sättet att handskas med rummet.
_____Också Haugens tre artist’s books står staplade i ett rum. De är alldeles lysande, på många sätt traditionella så gott som ordlösa bilderböcker som utvecklar det språk som härskar i utställningsrummet. En av dem heter ”Det kjedelige kunstverket” och handlar om ett konstverk som har det tråkigt och ger sig av med jordklotet på släp. Tonfallet och förmänskligandet av en abstraktion eller ett föremål påminner om Nedko Solakovs betydligt ordrikare berättande, samtidigt som den absurda skruven har en släng mot den märklige bokkonstnären Edward Gorey. ”Varför hade konstverket det tråkigt, var det ensamt, kanske glömt? Har all konst det tråkigt?” Det är möjligt. Men medan konsten har det tråkigt på väggarna och boksidorna, har vi som besöker utställningen på Rostrum desto större utbyte. Anbefalles, genast.

Av Pontus Kyander, konstvetare, kritiker och f d redaktör för SVT:s konstprogram "Format". Version 1: Norsk gocart ett lyft - Sydsvenskan - 25 januari 2006. Version 2: Medan konsten har det tråkigt roar vi oss - 25 mars 2006

x

Haugen’s latest work is the series Adventures in Wonderland. The series consists of sixteen spam addresses printed on 13-inch plates. Haugen has used his work to challenge the traditions of conceptual art and placed them into new contexts; in this case, the virtual world that is perhaps most clearly expressed on the internet. Trond Hugo Haugen sticks closely to the graphic tradition and works to show the range of black and white that the inkjet can express. He plays with the contrasts created by transforming the image into text and the books’ texts into image.

x

It made me crazy to read the obituaries on Bergman in the American press. All the outlets wrote that he was an “intellectual” filmmaker. Bergman wasn’t the least bit intellectual. He was a purely emotional person. Critic Stan Schwartz

x

A PATCHWORK OF EMOTIONS

They are everywhere – books that list 1001 things you need to have seen, tasted, experienced, or visited before you die. In his exhibition at Ping-Pong in Malmö Trond Hugo Haugen places the focus on feelings: “1001 Feelings You Must Feel Before You Die” (through June 2). The feelings are written on small notecards nailed to the walls, though speaking juridically the work is actually a sort of book, with an ISBN number and all. From the outside the notecards can hardly be seen; they sort of pull away from the observer, around the corner…

Sure it’s simple, nearly too simple, but Haugen succeeds at raising questions about what it means to be human. Can one be considered complete having gone through life only experiencing a mass of positive emotions? Successful, happy, close… or MUST we have suffered through the darkness to have truly lived? Cursed, rotten, cold... How important is the negative, the difficult, in the whole? And at what point does this question divert from relevant thoughts about existance and become a childish romanticization of suffering?

By Tor Billgren. Published in Sydsvenskan May 25 2007. Translated by Alison Gerber

x

LAPPADE KÄNSLOR

Det finns hur många som helst – böcker med 1001 stycken av något slag man måste ha sett, smakat, upplevt eller besökt innan man dör. I sin utställning på Ping Pong i Malmö sätter Trond Hugo Haugen fokus på känslor: 1001 Feelings You Must Feel Before You Die (till den 2 juni). Känslorna är nedskrivna på små lappar som sitter uppspikade på väggarna, fast rent juridiskt är utgör verket nån sorts bok med ISBN-nummer och allt. Från utsidan syns lapparna knappt, de drar sig liksom undan insyn, mot hörnen…

Visst är det enkelt, på gränsen till simpelt, men Haugen lyckas ändå lyfta upp frågor om vad det innebär att vara människa. Kan man betraktas vara komplett om man gått genom livet och bara upplevt en massa positiva känslor? Succesful, happy, close… Eller MÅSTE man ha genomlidit även de mörka för att ha levt på riktigt? Cursed, rotten, cold… Hur viktigt är det negativa och jobbiga för helheten? Och när övergår såna här resonemang från att vara relevanta tankar kring existensen, till att bli barnsligt romantiserande av lidandet?

Av Tor Billgren. Publicerad i Sydsvenskan den 25 maj 2007.

x

It’s really hard to talk about this. Insight is limited, no matter how hard you try to open yourself up. It’s hard to see what you are really doing.

x

Color, intended for the wall. Black isn’t content to function decoratively. Which of the pictures should we serve? / The image that can’t bend itself to the message in a text has to tell its own story. Create its own mythology. A life story. A voyage. A picture book. / We must believe that art can change the world. Affect the downfall of man. A deeper impossibility. / Forget beauty as an artistic strategy. Artist Palle Nielsen (DK)

x

Direkt när jag kliver in på Mors Mössa möts jag av ett svartmålat träplank som löper diagonalt genom rummet. Genom en uppslitsad öppning får jag tillträde till det inre rummet. Här står lådor staplade, med små vita flaggor instuckna i kartongen. Tushteckningarna på väggen mitt emot gör att jag börjar se installationerna som tredimensionella materialiseringar av det jag finner i teckningarna. Med intensiv svärta frammanas ett myller av figurer, inälvor, byggnader, staket, rymdskepp ocg huvudfotingar. I lekens flux flyter spår av den hådra verkeligheten upp. Därfor är det helt logiskt att som Haugen vända på riktningen för att säga något om angeläget om världen genom barnteckningen.

Av Kristoffer Arvidsson. Publicerad i Göteborg Posten den 8 September 2007.

x

HUMOR, ESTETIK OCH URO

”And I show you how far the rabbit hole goes” – endast med svårighet kan jag flytta blicken från Trond Hugo Haugens utskrivna e-postmeddelanden. Det är något både löftesrikt och besvärjande över de lösryckta fraserna: ”This is your chance to finally make the right move.” Vad skulle man i realiteten inte ge för en sådan universallösning?

Trots, eller kanske snarare på grund av, sitt strama uttryck (vit textremsa på svart botten) ringar hans serie Adventures in Wonderland träffsäkert in hela vidden av frestande möjligheter som den elektroniska skräpposten utlovar. I sin enkelhet är det ett starkt verk, och bättre blir det när jag kliver längre in i den minigrupputställning som Galleri Thomas Wallner ställt samman.

Här sprider Jonas Liveröds trash-skulpturer en olycksbådande stämning med dovt politiska undertoner, där klibbig svart färg möter päls, pärlband och trassliga peruker i kusligt mänskliga och djuriska skepnader.

Kontrasten är onekligen stor mot Fredrik Noréns stilsäkra målningar och lekfulla objekt i abstrakt och illusionsmålat trä, men faktum är att mötet fungerar fint. En väl avvägd mix av humor, estetik och oro, öppen fram till 18 juni och därefter 19–30 augusti.

Av Carolina Söderholm, konstvetare och kritiker - publicerad 13 juni 2008 - Sydsvenskan

x

Att bläddra fram och tillbaka i böckerna och känna det sträva papprets struktur mot fingertopparna, ger en tredimensionell aspekt till teckningen som medium: En slags beröringspoesi. Isabell Dahlberg om ett verk av Anna Ling.

x

From the Truth or Dare catalouge: THE PRINCES OF SERENDIP by Sanne Flyvbjerg

"(...) Trond Hugo Haugen’s work In Memory Of consists of a movie theatre without images, where the sound of a symphony orchestra warming up builds up to a concert that never begins. As a member of the audience you sit in your chair and wait. And wait. The moment stands as a little pocket of time pointing back at ourselves and the things we are used to being served by the media. Among other things the work refers to John Cage’s musical piece 4’33, where the artist sits still for more than four minutes without touching his instrument. The work transforms itself and becomes the action that does not take place and the audience members’ expectations of being presented with a finished composition. In Haugen’s installation the work of art becomes a stage that emphasizes our expectations about being able to understand and bring structure to our sensorial impressions in a logic and meaningful way. (...)"

x

From theTruth or Dare catalouge: OLD REMEDIES / NEW IMAGES. On media and materials – brushes, humour, violence and filmic expectations at the exhibition Truth or Dare by Lise Skytte Jakobsen

" (...)
WHEN THE WORK OF ART ALMOST ISN´T THERE

The baroque humour – but at the same time the almost existential and persistent occupation with the details of experienced life – can also be experienced in connection with the works of Trond Hugo Haugen, although the hallucinations in his drawings and constructions are of quite another kind. In his book Det kjedelige kunstverket (The Boring Work of Art) from 2002 it is possible to follow – in extremely simple, almost schematic (or boring!) drawings – a work of art, maybe a kind of light installation on wheels connected to a socket, that flees from its boring life and simply flies out the window, but because of its connection to the socket it brings the whole globe with it in tow.
The subtitle of the book is Eller kunstverket som kjedet seg (Or the Bored Work of Art) and initially we are encouraged to reflect on why the work of art is bored – was it forgotten or lonely? Or is all art bored? And what does the globe see when it is taken on a flight by art? Basic problematics about the conditions of art and the state of the globe are presented in a cheerful way in connection with drawings that now and then seem on the edge of ceasing to exist; fast sketches of not always transparent sequences of events or simple landscape fantasies. In keeping with this a question is asked towards the end of the book: Has the world now changed after the flight – and, not least, what about you, have you been affected by the flight?

Also the series Hundred Days of Confusion (begun in 2006) has been drawn in a raw, intuitive and direct way. The drawings take their starting point in personal incidents and in this sense they must be understood as contemplations on the course of life, but at the same time it is important to note that they send out a signal about being spontaneous and sketched in a hurry. They show a willingness to always search for something new, not getting stuck but always being willing to let oneself get carried along. For Haugen drawing is like thinking; it’s a process that leads the thoughts on their way, but the drawings in themselves are also thoughts.

This use of drawings as a fast, intuitive medium combined with a conceptual or idea-based interest in how little it takes to create a meaningful image is in keeping with Haugen’s treatment of the medium of film in the work In Memory Of. Also in this instance the focus is put on the thoughts and behaviour that the medium results in, rather than the film itself, the images on the screen.

In Memory Of consists of a miniature movie theatre where a soundtrack reveals a symphonic orchestra warming up for an approaching concert, while the audience members find their seats in the concert hall and we hear their small talk in the background. You take your seat in the movie theatre and imagine what you are to experience; how will it sound when the members of the orchestra begin to play for real, and what will you see on the screen? But 20 minutes pass … and absolutely nothing happens. After 20 minutes the soundtrack ends its loop and starts from the beginning again, and your own expectations of what this medium in this set-up would be presenting to you are the only images you bring with you from the movie theatre. Haugen brings the movie theatre and the boundaries of the filmic medium into play, but empties the architecture of the images we expect from this medium while letting the soundtrack generate the expectant inner film of the audience. Some will probably remain seated for the whole duration of the loop and discover that the expectation theme just repeats itself, while others will stick their head into the movie theatre every now and then and realize that the film still hasn’t started. (...)"

x

Drawing is a lonesome thing.